Hur det hela började
Jag var stor och fin, jag kände mig hur snygg som helst som gravid!
Jag minns att jag och pappa Seydou åkte hem en dag(till Blackeberg), det var kanske runt den 10 december, för att sätta upp julgranen.(Marley var beräknad till den 28 december 08). Vi myste lite och fixade fint hemma, vi visste ju inte när lilla bebisen skulle komma, så vi ville hinna med allt innan.
Vi hoppades så klart på att hon skulle komma innan jul, men vi trodde aldrig att det skulle ske den
19:e.
På morgonen den 18 december 2008 kl 9, så vaknade jag upp bredvid mamma, ja jag sov med min kära mamma under denna period, och kände ett tryck i rumpan nästan så att jag kände mig bajs nödig.
Konstig känsla tyckte jag. Mamma började direkt säga att förlossningen har börjat,"det känns så Steffi , det känns som om man ska bajsa på sig". Neeej tyckte jag, jag måste bara gå på toa. (Den 18:e kändes ju för tidigt.)
Min mamma fortsatte säga att min förlossning har börjat, jag skrattade mest åt henne. Efter ett tag av rump tryckandet och frukost ätande så började det kännas mer och mer i magen. En känsla som inte går att beskriva, det var som en våg av smärta fast det var inte alls hög smärta utan bara ett tryck. Det var då som jag märkte att mamma Hade rätt. Men vad lyxigt det var, det gjorde inte alls ont tyckte jag då(det blir värre trust me!)
Jag blev helt överlycklig när jag fattade att det kommer komma en bebis idag eller imorgon...eller snart...Jag var inte alls rädd eller förvirrad, jag tog verkligen allt med ro och visste att det skulle bli bra. Det är konstigt det där magiska kvinnliga styrkan man får, jag såg faktiskt fram emot att få ligga på sjukhus och pusha ut min dotter. Kan inte säga att jag tyckte samma sak dom första 3 månaderna typ!
Timmarna gick och jag satt i lugn och ro på mammas soffa, drack nypon soppa, åt filmjölk och räknade hur många minuter som gick mellan värkarna. Om ni undrar vart pappa Seydou var, ja han var med oss den här dagen men han satt mest i chock och fattade inte riktigt vad som hände. Nästan lika bra han skulle bara störa mig i mitt nyponsopp drickandet och minut räknande ändå. Men han fanns där, bredvid!
Timmarna gick och inte så mycket hände utan jag satt och tog emot mina värkar som den starka kvinnan som jag är, dom blev värre värre och värre.
Jag hoppade in i duschen också minns jag, jag ville vara ren på sjukhuset haha. När jag kissade då efter duschen då gick proppen!(det var en geggig slemmig grejs på trosan, man fattar direkt vad det är) Jaaaa, det kommer verkligen en bebis nu!!!
Vi åkte inte in till sjukhuset förrens kl 8 på kvällen(mamma och pappa Seydou åkte med mig), då har jag ändå nästan hållt på hela dagen.
Åh fy fan för den där taxi resan, då visste jag inte vart jag skulle ta vägen av smärta, det tog en evighet att komma fram, det gick inte att sitta, rumpan gjorde ont, ryggen värkte, allt var bara fel!
Fortsättning följer...